Det är en sorgens dag, säger Sören Sommelius om att han och hans familj tillsammans med familjen Ander i Värmland förbereder att sälja HD till Sydsvenskan och därmed Bonniers. Sorg för Sören och hans bror Staffan, ja, som engagerade ägare i HD. Och därför också för Mediesverige.
Den engagerade ägaren mitt i sin tidningsverksamhet är i allt högre grad en sällsynthet. Institutionella ägandet och sammanslagningarna har lett till att det är få tidningar och städer som har en personlig ägare. Peter Hjörne i Göteborg, Lennart, Annika och Anders Hörling i Lidköping, Lars och Staffan Ander i Karlstad, familjen Hamrin i Jönköping, Roger Boström i Kungälv och några få till.
Den dynamik det kan ge med det personliga ägandet blixtbelyses idag när Peter Hjörne svarar på kritik mot hans sätt att hantera företaget, uttryckt i hans egen tidning av kulturredaktören.
Det är levande publicistik och levande publicistiskt ägande i koncentrat. Det personliga ägandet är ingen garanti för skicklighet, men för en dimension av ansvar och engagemang i publicistiken som till exempel våra grundlagar fortfarande speglar och delvis bygger på.
Därför hade det varit bättre om dagens affär varit det omvända, att HD hade köpt Sydsvenskan. Marknadsutvecklingen – och tiden – har uppenbarligen gjort det omöjligt.
Lars Ander motiverar också försäljningen med att hans koncern behöver koncentrera sig till Värmland för att möta de tuffa utmaningarna.
Bonniers är engagerade medieägare, men de kommer att finnas flera företagssteg bort från gatorna och livet i Helsingborg, Landskrona, Ängelholm, Klippan, Åstorp, Bjuv, Svalöv, Örkelljunga.
Vi som är redaktörer, företagsledare och andra anställda ska leva och lever engagerat med våra medier, som Lars Johansson, Sören Karlsson, Pontus Bodelsson och deras medarbetare i HD. Men vi kommer till uppdraget – och vi slutar eller drar förr eller senare vidare.
Kontinuiteten – det långa förhållandet genom det personliga medieägandet är troligen snart en marginalföreteelse.
mediemakarna 